funderingar och tankar

Så fantastiskt fint avslut

Om du läser det här, så har jag gått ur tiden.

Det skedde mitt på dagen, den 17 januari, i norra Halland, och jag var omgiven av nära och kära. Jag svalde ett glas smoothie med det gängse preparatet, och somnade sedan lugnt och stilla in. Utan rädsla eller tvekan.

Jag fick som jag ville. Förlåt alla vänner för att jag behövde hålla datumet hemligt. Jag behövde freda tillfället för oss som var där.

Jag är, så här några dagar innan, orimligt övertygad om att min första reaktion inför döendet kommer att vara lättnad. Att den här stackars kroppen äntligen slipper kämpa. Tack för hur du kämpat kära kropp. Nu är kampen äntligen över.

Jag är lika övertygad om att min nästa reaktion kommer vara häpnad. Trots att dom senaste 30 åren, på ett sätt, har varit en pågående förberedelse inför just detta ögonblicket, och vad som kommer sedan.

Släpp taget, eller åtminstone håll löst och ledigt, i allt som inte överlever döden. Se till att kapitalet på den karmiska minnesbanken är, i huvudsak, ljust och lätt att leva, och dö, med.

Så jag ger mig av med en känsla av att vara välsignad, och väl förberedd inför det största och mest oförutsägbara äventyret av alla. Äventyraren i mig har inga reservationer alls.

Tack alla ni som lyste upp mitt liv. Tack för att jag så ofta fick känna mig sedd, förstådd, uppskattad, litad på, stöttad, välkommen, ja till och med älskad.

Det enda sättet den jag var nu finns kvar på, är som ett minne. I dig, och alla andra som kände mig. Det minnet gör du förstås vad du vill med.

Vill du glädja mig, så vårda det gärna. Till exempel så här:

Ta del av det jag lämnat efter mig bland vänner, på nätet och i böcker.

Kom på min begravning på Konserthuset i Göteborg en söndag då restriktionerna släppt.

Stöd BNL-gerillan genom att sätta upp en bänk för alla på en plats du tycker om. Med eller utan tillstånd.

Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd. Lex Natthiko, inte mig emot.

Stötta dom som står mig närmast, på dom sätt du kan. I början brukar det betyda att ge dom eget utrymme att sörja, lite senare att knacka på.

Med famnen full av solvarm tacksamhet,

Björn Natthiko Lindeblad

18 jan 2022

Välkommen till mig

Jan Sjöberg

Här händer det

Veronica & Niklas

Facebook

Instagram

Svenskt kött

Prenumerera

Skriv in din e-post här nedan för att få nyheter. Du kan när som helst ångra dig och gå ur listan. Skicka bara en kommentar.